Gunilla Åsberg

Komplexiteten i barrens inbördes ordning

Om naturen är den plats där jag bor och lever, så kallar jag den inte för “natur”. Jag kallar den “hem”. När ordet ”natur” används så beskriver det en annan plats än den där en befinner sig, vilket kanske gör det till det mest urbana ord som finns. I min konstnärliga praktik undersöker jag hur det biologiskt symbiotiska förhållandet till naturen och den fysiska miljön, samexisterar med ett intellektuellt avståndstagande och värderande.

Granskogsplantage, vandringsleder, parker. Beståndsdelarna är vuxna ur jorden, men är det "natur"? Under flera år arbetade jag som trädgårdsmästare. Det var självklart hur allt skulle ordnas, klippas, sorteras, vändas och vridas för att passa in i planen. Men med tiden började relevansen i arbetet att skava och ersattes av känslan av det absurda i att forma och gynna vissa arter - medan andra rensas bort. Jag börjar undra om det handlar om det svåra i att se och förstå komplexitet. En dragning mot att förenkla, för att lättare se, förstå och få överblick.

I mitt konstnärliga arbete använder jag mig delvis av materialitet som metod, för att därigenom utmana mina egna förutfattade meningar. Materialen får visa vägen, och berätta sin egen historia. Det kan vara trä, barr och lim, avtryck i lera eller annat. Eller teckningar i väldigt stora eller små format. Jag använder också sprayfärg mot organiska delar, tex lavar, barr, grenar etc, vilka får fungera som schabloner, som en slags fotografiska skuggor.