aktuellt/current

"Ogräs"

Separatutställing

Galleri Alva, Umeå Universitetssjukhus april 2019

https://www.vk.se/2764196/ograset-far-breda-ut-sig

Om hierarkier


Under somrarna jobbar jag med växtskötsel. Sätter frön, vattnar, skyddar mot stark sol och kalla nätter. Rensar ogräs. Men mitt i allt har frågor börjat växa; vilka växter är ”bra” och vilka är ”dåliga”?


”Alla arter kan förekomma som nyttoväxter i vissa fall och som oönskade ogräs i andra fall”; (Jordbruksverket; Jordbruksinformation 21 – 2003).
Ogräs är därmed plantor som uppträder på en plats där de inte är önskvärda.


I slutändan handlar det alltså om värderingar. Jag slås av att trots att vi för vår överlevnad är helt beroende av växter, är det lätt hänt att se det gröna som en slags kuliss till tillvaron. Tänker på allt det jag kanske inte ser, när blicken är inställd på ett visst system, vissa förväntningar. Frågor kring hierarkier och rätten till livsrummet - oavsett om det handlar om växter, djur eller människor - skaver, växer och formar följdfrågor. Slentrian och brist på tid och tålamod, kan göra att gamla sanningar inte ifrågasätts.


Att teckna noga tar tid. Tid, som när den får utrymme, skärper sinnet. Sakta och noga tecknar jag ogräs och sly – växtrikets underklass. De som i sig inte får särskilt positiv uppmärksamhet, men som om de försvinner, kan göra att systemen börjar halta.


På en åker i Värpinge utanför Lund, odlar man sedan en tid ogräsarter, vilka annars riskerar utrotning.

50 kvm jord


För sju år sedan arbetade jag med ett projekt i stadsdelen Östra Ersboda i Umeå. Projektet, som finansierades genom Umeå kommun och Naturvårdsverket, handlade om att möta och vägleda barn till naturmöten. Mitt fokus låg på alla de barn som antingen lever i familjer där naturvistelser inte är en del av deras liv, eller barn från länder och kulturer där naturen inte upplevs som lika trygg som i Sverige (länder där konflikter och strider råder, eller länder med ett djurliv som kräver en annan vaksamhet än vad faunan i Norden gör).


Projeket blev en ögonöppnare för mig, då jag insåg att stadsdelens invånare många gånger lever i en nästan isolerad tillvaro. Många familjer lämnar aldrig området. Nydalasjön, som ligger bara en bit bort, var det många som aldrig hade besökt. Skogen runt stadsdelen var för många en "no go area". För mig, som är uppvuxen med skogspromenader, bärplockning och skidåkning i skogen, blev detta ett nytt sätt att tänka. Frågor och följdfrågor växte fram. Frågor som krävde ett djupare och bredare arbete.


Så 2017, då jag gick masterskursen "Att arbeta konstnärligt i det offentliga rummet" på Akademien Valand, fanns det plötsligt tillfälle att ta nästa steg i processen. Den här gången ville jag vända mig till de vuxna som bor i stadsdelen, för att höra deras berättelser. Under vårvintern uppenbarade sig en möjlighet att hyra en odlingslott mitt i det stora kollektiva odlingsområdet på Östra Ersboda. Det fick bli avstamp och utgångspunkt för projeket.

Projektet blev en vandring rakt in i områdets svårigheter, konflikter och även känslor av utanförskap. Men också en vandring bland generositet, skratt och vi-känsla. Säsongen hade inte hunnit börja, då det gemensamma redskapsförrådet brann ner. Kommunen tyckte inte att det var deras sak att hjälp till med ett nytt, och odlingsföreningen hade inte pengar till att bygga. Några grepar och spadar köptes ändå in för gemensamma pengar. Dessa gömde vi hela sommaren under utvalda buskar, så att alla medlemmar kunde hitta dem.


Min odlingslott hade blivit dubbelbokad, så i juni var det bara att flytta till en annan. Min nya lott var frodig och helt igenvuxen av allt, utom traditionella grönsaker. Jag insåg att det skulle ta minst ett par veckors heltidsarbete att gräva igenom allt. Så jag bestämde mig istället för att låta det som växte där, fortsätta att breda ut sig.


Under hela sommarsäsongen var jag i området och samtalade med odlarna. Projektet blev inte särskilt publikt, och mina föresatser att odla och bjuda till gemensamma skördefester, blev det inget med. Men de berättelser jag fick höra, de samtal vi förde, blev så mycket viktigare. Under sensommaren kunde jag börja skörda den ymniga grönskan på min odlingslott. Växtfibrerna blev till papper, och samtalen kunde bit för bit fästas där.


Projektet och de samtal som fördes på Östra Ersbodas odlingsområde den sommaren, har skapat en bas - ett ankare för frågeställningar kring min plats i naturens och det mellanmänskligas ekosystem.